Nu när ni vet allt om min familj o mina pojvänner kanske jag skulle skriva lite mer ingående om mig själv?

Det är så svårt bara, jag har säkert en annorlunda uppfattning om mig själv än vad andra har.

Mig själv

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja med mig själv.. ni vet redan när jag började må dåligt osv.

När jag läser igenom min dagbok så står det mycket om hur jag hatar mig själv och vet inte vad jag ska ta mig till, därav hur ångesten började.

jag vet inte varför jag inte kunde hantera att vara bland mycke folk samtidigt, blir otroligt lätt stressad och får för mig att folk tittar på mig och skrattar/pratar om mig när det går förbi. Ha, hur egotrippad får man bli?

Jag visste inte varför jag inte orkar/kunde koncentreramig när det var något viktigt i skolan.

jag visste inte varför jag glömmer bort allting och kan tappa bort mig själv mitt i en mening.

Eller varför det kröp i mina ben så jag inte kunde sova på nätterna.

Som ni redan vet är mina armar och ben sönderskurna, jag använde allt jag kom åt till att skära mig.

Första gången jag skar mig på allvar var när jag tappat ett glas i golvet och skulle plocka upp skärvorna. Jag såg hur de låg där och tog upp en bit och skar mig rätt över armen. det var så skönt.. jag kände mig så lättad och så var jag fast.

Äntligen hade jag hittat ett sätt att kunna känna lite lättnad, föga kunde jag ana att det bara skulle göra allting värre.

För det är så att när man skär sig så funkar det  i en sek, sen behöver man mer o mer så man skär sig flertal gånger och till slut sitter man där helt nerblodad och får ångest just för att man skurit sig, så man skär sig lite till och blir lite mer blodig.

Jag skar så djupa sår så dom hade egentligen behövt sys men jag lät mina vara öppna sår som jag pilla upp hela tiden, vilket resluterat i nu att jag har gropiga,djupa fula ärr.

En sak som också är ganska "rolig" är att jag är livrädd för att dö. Jag kan inte prata om döden eller tänka på det för då får jag sån ångest att jag svimmar.

och ändå.. ändå har jag försökt ta livet av mig och vill dö ibland.

Men när man mår dåligt så blir man så otroligt själviskt. Dom utåtstående tycker man är självisk och  dum som vill lämna dom och får dom i sin tur att må dåligt, men vi tänker att ni bara kommer må bättre och bli lättade om vi dör. Så ni slipper oroa er för oss, slipper gå på möten på psyket o slipper komma till sjukhuset för eran dotter/son ännu en gång blivit magpumpad för en överdos.

Hela ens hjärna blir korrupt av alla dåliga takar o ångest. Detär så svårt att förklara för jag vet att ni ändå aldrig kommer försstå fören ni är i den sitsen.

Fortsföljer