Nu när jag skrivit om min familj tänkte jag återgå till mig själv och skriva om mina pojkvänner.

Jag har haft 3 pojkvänner i hela mitt liv, och dom är de enda personerna jag haft sex med.

Den första var T.. mitt livs första stora kärlek, pojken som tog min oskuld och fick mig att må lite bättre i allt kaos. Han var mitt allt.

Vi träffades genom internet och började små prata. Det visade sig att han hade jobbigt hemma och också legat på psyket osv , världens kap tyckte jag då.

Tyckte det var underbart med någon som mådde som mig och som jag kunde prata med.

Vi träffades allt oftare och allting var ju bara så fint och bra.. men ju längre tiden gick så mådde vi båda två dåligare och drog ner varandra i djupet.

T blev också väldigt våldsam och var otrogen flertal gånger, ändå så stannade jag. Jag stannade av rädsla för att ingen annan skulle vilja ha mig, jag som var fet,ful,ärrig och mådde dåligt. Och så stannade jag för att jag på något vänster älskade honom. Varför vet jag inte, jag bara gjorde det.

Vårat förhållande fortsatte och i vissa stunder var det bra, men han slog mig och tvingade mig ofta till sex efteråt. Jag bara fann mig i det tills en dag då min syster skaffade en pojkvän som även hade en bror- J.

Jag fick hans msn och vi började prata och jag berättade allt för J, allt om hur T behandlade mig och hur jag mådde.

Kruxet i J var bara att han var ett snäpp värre än T..han var nämligen psykopat och hade en annan "del" i sig som var mindre trevlig.

Men jag såg J som en räddande ängel, som ett sätt att kunna ta mig ur förhållandet med T.

Så när min systers pojkvän P kom så följde även J med och vi träffades. Vi pratade länge och vi hade nästan direkt sex med varandra, och för mig kändes det skönt att bli bekräftad på nytt och jag gjorde slut med T söndagen då J åkte hem. Efter det var jag och J tillsammans. Mitt och Ts förhållande höll i 1 år och 3 månader.

Min andra pojkvän J

J bodde en bit ifrån mig så han kom bara på helgerna,men han kom så ofta han kunde.

Till en början var väl allting bra här också, förutom hans andra del av honom då som brukade prata med mig och säga de mest hemska och äckliga sakerna. Jag grät mig ofta till sömns efter samtal med hans andra sida, men han bad alltid om ursäkt efteråt så jag slukade det som en hungrig varg och vi fortsartte så.

Eftersom J bodde långt bort så kunde han inte alltid finnas där för mig när jag mådde som sämst,och vem kände inte mig bättre än T?

Så jag och T blev KK fast jag hade nytt förhållande, och just i dom stunderna så kändes det bra. Jag var inte bara i ett nytt förhållande,utan hade nu två killar som båda ville ha mig och hade sex med mig.

För en tjej med otroligt låg självkänsla så var det rena drömmen.

Efter ungefär 2 månader in i allt det här blev jag gravid. Jag är rätt säker på att barnet var Ts men det kan ju också ha varit J, vem vet. Det kommer vi aldrig få reda på eftersom jag gjorde abort.

Jag ville egentligen inte göra abort men i vissa lägen måste man inse verkligheten. Vad skulle jag göra? Sitta med rakblad i ena handen och bebis i andra? Och när jag inte ens visste vem pappan var? Nej, det skulle verkligen inte funka.

Aborten blev ett helvete för mig. Jag ville bara glömma och gå vidare så snabbt som möjligt, men som att det inte var jobbigt nog så var J inte med när det skedde och dessutom så ville han ha sex under tiden jag blödde och det gjorde att jag fick en infektion och var tvungen att pröva med fler tabl som skulle rensa ut resterna. Men det funkade inte och efter en månad fick jag göra en skrapningf för att få slut på det hela.

Hela aborten grejen var slutet för mig och J. Jag var så otroligt ledsen och arg över att han inte var där och stöttade mig under denna jobbiga period, jag menar det krävs fan två personer för att bli gravid.

Men jag gjorde inte slut, inte fören jag träffade T

Min tredje pojkvän T

Medans jag var tsm med J så pratade jag med kille M. Vi bara pratade som vänner men en kväll när jag och min syster var ute och åkte mopped så ringde M och frågade om vi ville komma på fest. Så visst täntke vi, varför inte?

Så jag och syrran åkte dit och mötte upp M och då även T som var Ms bästa vän.

Vi kom in i lägenheten och satt o snackade lite med alla osv, tills det var dags att dra hem igen.

Det var faktiskt min syster som föll för T först, jag visste inte ens vem fan det var. Och hon hade ingen mobil så hon lånade mig och smsade med honom. Men när jag sen fick tillbaka mobilen så fortsatte jag där de avslutat och vi började prata ist.

En dag så föreslog han att vi skulle träffas och och se film,så jag begav mig till tågstationen där han väntade med sin motorcykel.

Vi drog hem till honom och började se på patrik 1,5 sen efter ett tag så lade vi oss i sängen och såg film ist för soffan var helt knas.

Och ja, då leder ju det ena till det andra och vi har otroligt bra sex, ja även nu så har jag sex med två killar samtidigt.

Efteråt skjutsar han hem mig och vi inleder en KK relation med varandra. Nästanvarje dag såg likadan ut. Jag tog moppen till skolan, parkerade på soc och väntade på T som hämtade mig med sin motorcykel. Vi for hem, knullade, pratade,åt och knullade igen. Sen skjutsade han hem mig och så där höll vi på i kanske2 månader.

Även när J var hemma hos mig så låsades jag åka till skolan, fast jag åkte ju till T och hade sex.

T visste hela tiden om att jag hade en pojkvän men han fick ju fitta så varför skulle han bry sig?

Jag gjorde så småning om slut med J och min o Ts KK fortsatte men blev en djupare relation då vi också pratade otroligt mycket, mellan gångerna vi hade sex.

Till slut så blev vi ett par och jag fick missfall den sommaren, men vi visste inte ens att jag var gravid så särskilt ledsen blev jag inte.

Men på hösten 2009 blev jag gravid igen och jag visste från början att jag skulle behålla barnet.

Är nog dags nu också att poängtera att jag slutade skära mig när rjag träffade T, tredje pojkvännen alltså.

Så jag o T skulle alltså bli föräldrar. Allting gick bra förutom att mitt o Ts förhållande alltid varit turbelent och vi har gjort slut och blivit tsm igen flera gånger om dagen. Men han var inte alltid snäll mot mig. En gång kastade ehan ut mig från sin pappas lägenhet , mitt i natten utan pengar eller något och tvingade mig att gå 8 kilometer hem.

Han glömde bort när fyllde år, sket i mig fast jag var jätte jätte sjuk under graviditeten och gick ner i vikt osv, och han åkte iväg till sina kompisar långt söder ut när jag var höggravid.

Iaf sen sommar/på hösten föddes våran underbara lilla pytte och allting blev faktikst bra. Han började bry sig mer och jag trodde det skulle ordna sig det här- så fel jag hade.

Han gjorde absolut ingenting när pytte blev 3 månader kanske. Han har aldrig någonsin gått upp en enda gång med pytte, varken på natten eller på morgonen. Han har suttit och spelat dator till 4-5 på morgonen och sen sovit till 2-3 på dagen.

Han matade aldrig pytte eller tog i pytte fören jag bad honom.

Så gissa om vi har bråkat riktigt rejält många gånger?

Pga mina tidigare förhållanden så får jag panik om någon håller fast mig och det har alltid T gjort närvi bråkat så det har slutat med att vi slagits med varandra och rätt nyligen gick det illa.

I feb så började vi bråka och men det gick verkligen överstyr. Han tog strygpag på mig och Skallade mig med våran pytte i famnen! Innan dess så tog han stryptag tre gånger och sparkade mig, dessutom så slet han pytte ifrån mig.

Polisen kom och de häktade T för misshandel och allting är/blev en enda mardrömm.

Nu är soc och inblandad och det gillar jag verkligen inte..

Jag och T är inte tsm just nu, men vi kanske ska försöka igen. Vi ska på rådgivning på onsdag och se om vi kan lappa ihop det här.

jag vet inte ens varför jag vill vet.. är inte säker på om jag älskar honom eller gör det här för pyttes skull..

Idag är det min födelsedag men det är så meningslöst. Känns bara som ett steg närmare döden.

Det jag gör idag är istället att tända mina cigg, längta efter rakblad och bara vara.

När jag var liten kunde jag inte sova för jag var så spänd inför morgondagen, vad som skulle ske och vad jag skulle få för presenter.

Nu, nu kan jag inte sova för jag har sån ångest inför morgondagen.

Nu kan jag inte sova för det känns som att rakbladen liggar och viskar mitt namn där i badrummet.. ber mig att hämta dom och dela min hud så ångesten rinner ut.

Men jag vet att det inte funkar, så jag tillbaka till mina cigg och bara är.

Min syster är 16 år och en väldigt väldigt speciell person. Vi har stått varandra nära men de senaste året/åren så har vi glidit isär och nu för tiden så tål vi knappat att vara i samma rum med varandra och det gör mig jätte jätte ledsen.

jag kan inte skriva ner allt hur hon är som person för det skulle bli hur mycket som helst, men i helheten så mår hon inte bra och det misstänks att hon har kraftig adhd/ lite autism. Så hon är just nu under utredning och jag hoppas verkligen man kommer fram till något för om det här är hennes personlighet kommer vi inte ha någon relation med varandra i framtiden.

Jag tål inte hur mycket som helst.

Har även en lillebror som även är vårat fosterbarn, en uppväxtplacering för hans föräldrar kan inte ta hand om honom. Uppväxtplacering menas alltså med att han ska bo hos oss tills han ska flytta hemifrån.

Eftersom hans mamma tog mediciner under graviditeten så har även lillebror lite problematik med visa grejer.

Han har nyss fått klart en utredning och de indikerar på autism och något annat som jag inte kommer på nu, men eftersom han är så liten fortfarande så kan man inte fastställa någon diagnos.

Det får bli när han är större.

Forts följer

Som jag skrev tidigare så har jag alltid varit bra på att ljuga, är fortfarande det. Känns viktigt att säga det då jag inte vill att ni dömer mina föräldrar, att dom skulle ha varit dåliga föräldrar som inte märkt något eller fått mig att må såhär.

Så är det inte!

Man skulle kunna säga att min mamma är den som är den "friska" i våran familj. Hon är den som är våran klippa och håller ihop hela familjen. Men tänk vilket ansvar det är, min mamma har det nog inte så lätt varenda gång.

Min pappa har som sagt adhd och har haft ett sexmissbruk.

När jag var 13 år så ringde pappas telefon då han låg och sov. Så jag gav mobilen till mamma som då upptäckte att han haft ett förhållande med en annan kvinna i nått års tid.. jag har alltid haft skuldkänslor för att jag gjorde så, fast jag vet att det var ju bara bra att mamma upptäckte det! För det var så han fick hjälp och det var först då pappa fick reda på att han har adhd.

Pappa använde alltså sex för sin ångest, precis som jag använde rakblad.

Efter att pappa fått sin medicin så har han blivit en helt annan människa. Men visst finns det dagar då jag hatar pappa för det han gjorde mot mamma, men jag försöker tänka på det viset att det var ju inte pappa som gjorde det, utan hans "sjuka" sida.

Men jag tror jag har mer förståelse för det eftersom jag är så lik min pappa.

forts  följer

Jag tänkte börja med att skriva om mig själv. Allting kommer förmodligen inte med här, utan blir i flera delar.

Jag är då 19 år gammal och kämpar med mitt liv. Jag har alltid känt mig speciell och annorlunda jämfört med folk i min egen ålder. Men det är inte någonting jag tänkt på speciellt mycket fören jag blev 12-13 år. Då jag fick jag ångest och självmordstankar, och det skämdes jag för.

Skämdes för att jag visste att det finns dom som har det så mycket värre och skämdes för att jag inte visste varför jag kände så här.

Det jag gjorde dagarna i ända var att sova,skita i skolan, skära mig och planera mina självmord.

Idag är tyvärr mina armar och ben sönder skurna men det ångrar jag på ett sätt inte, för mina ärr är en del av mig och det har varit mitt sätt att hantera ångesten på. Nu idag röker jag istället, och det är ju inte mycket bättre men bättre alltid något.

Jag har legat på psyket periodvis, försökt ta livet av mig, sårat många många människor och ätit mediciner.

Jag skrev många dikter under tiden då jag mådde som sämst och mycket dagbok så det kommer nog upp några senare.

Mina föräldrar visste ingenting om hur jag mådde under flera år eftersom jag alltid har varit bra på att ljuga, kanske inte så bra egenskap men så är det.

(forts följer)

Hej och välkommen till min blogg.

Här kommer jag skriva om mitt liv- som är ganska trasigt.

Jag har varit med om det mesta, misshandel,självskadebeteende, min familj med pappa som har adhd och sexmissbruk, syster som är under utredning för adhd och med ett fosterbarn som inte heller är så lätt.

Jag vill vara anonym just eftersom att jag vill kunna skriva vad jag vill i i denna blogg. Allt hur jag känner och mår och tänker på.

Jag är 19 år gammal och det här är mitt liv.