Min syster är 16 år och en väldigt väldigt speciell person. Vi har stått varandra nära men de senaste året/åren så har vi glidit isär och nu för tiden så tål vi knappat att vara i samma rum med varandra och det gör mig jätte jätte ledsen.

jag kan inte skriva ner allt hur hon är som person för det skulle bli hur mycket som helst, men i helheten så mår hon inte bra och det misstänks att hon har kraftig adhd/ lite autism. Så hon är just nu under utredning och jag hoppas verkligen man kommer fram till något för om det här är hennes personlighet kommer vi inte ha någon relation med varandra i framtiden.

Jag tål inte hur mycket som helst.

Har även en lillebror som även är vårat fosterbarn, en uppväxtplacering för hans föräldrar kan inte ta hand om honom. Uppväxtplacering menas alltså med att han ska bo hos oss tills han ska flytta hemifrån.

Eftersom hans mamma tog mediciner under graviditeten så har även lillebror lite problematik med visa grejer.

Han har nyss fått klart en utredning och de indikerar på autism och något annat som jag inte kommer på nu, men eftersom han är så liten fortfarande så kan man inte fastställa någon diagnos.

Det får bli när han är större.

Forts följer

Som jag skrev tidigare så har jag alltid varit bra på att ljuga, är fortfarande det. Känns viktigt att säga det då jag inte vill att ni dömer mina föräldrar, att dom skulle ha varit dåliga föräldrar som inte märkt något eller fått mig att må såhär.

Så är det inte!

Man skulle kunna säga att min mamma är den som är den "friska" i våran familj. Hon är den som är våran klippa och håller ihop hela familjen. Men tänk vilket ansvar det är, min mamma har det nog inte så lätt varenda gång.

Min pappa har som sagt adhd och har haft ett sexmissbruk.

När jag var 13 år så ringde pappas telefon då han låg och sov. Så jag gav mobilen till mamma som då upptäckte att han haft ett förhållande med en annan kvinna i nått års tid.. jag har alltid haft skuldkänslor för att jag gjorde så, fast jag vet att det var ju bara bra att mamma upptäckte det! För det var så han fick hjälp och det var först då pappa fick reda på att han har adhd.

Pappa använde alltså sex för sin ångest, precis som jag använde rakblad.

Efter att pappa fått sin medicin så har han blivit en helt annan människa. Men visst finns det dagar då jag hatar pappa för det han gjorde mot mamma, men jag försöker tänka på det viset att det var ju inte pappa som gjorde det, utan hans "sjuka" sida.

Men jag tror jag har mer förståelse för det eftersom jag är så lik min pappa.

forts  följer

Jag tänkte börja med att skriva om mig själv. Allting kommer förmodligen inte med här, utan blir i flera delar.

Jag är då 19 år gammal och kämpar med mitt liv. Jag har alltid känt mig speciell och annorlunda jämfört med folk i min egen ålder. Men det är inte någonting jag tänkt på speciellt mycket fören jag blev 12-13 år. Då jag fick jag ångest och självmordstankar, och det skämdes jag för.

Skämdes för att jag visste att det finns dom som har det så mycket värre och skämdes för att jag inte visste varför jag kände så här.

Det jag gjorde dagarna i ända var att sova,skita i skolan, skära mig och planera mina självmord.

Idag är tyvärr mina armar och ben sönder skurna men det ångrar jag på ett sätt inte, för mina ärr är en del av mig och det har varit mitt sätt att hantera ångesten på. Nu idag röker jag istället, och det är ju inte mycket bättre men bättre alltid något.

Jag har legat på psyket periodvis, försökt ta livet av mig, sårat många många människor och ätit mediciner.

Jag skrev många dikter under tiden då jag mådde som sämst och mycket dagbok så det kommer nog upp några senare.

Mina föräldrar visste ingenting om hur jag mådde under flera år eftersom jag alltid har varit bra på att ljuga, kanske inte så bra egenskap men så är det.

(forts följer)

Hej och välkommen till min blogg.

Här kommer jag skriva om mitt liv- som är ganska trasigt.

Jag har varit med om det mesta, misshandel,självskadebeteende, min familj med pappa som har adhd och sexmissbruk, syster som är under utredning för adhd och med ett fosterbarn som inte heller är så lätt.

Jag vill vara anonym just eftersom att jag vill kunna skriva vad jag vill i i denna blogg. Allt hur jag känner och mår och tänker på.

Jag är 19 år gammal och det här är mitt liv.